jo.

hej på er.

Nästa inlägg är fortfarande under skrivande stadie, tyvärr på grund av tidsbrist från min sida. Är tacksam över att ni läser, och ska göra mitt allra bästa för att publicera nästa del av storyn så snart som möjligt. Om inte annat kan ni ju alltid läsa om de två första en extra gång.

/Lotta

Del II - Asfalten i kinden

Och allting snurrar inom mig, alla tankar som jag någonsin tänkt, alla känslor jag någonsin känt. Allt jag sagt och allt jag gjort och allt jag blivit och allt jag varit, det försvinner från mig men stannar kvar ändå, och där jag ligger med asfalten i kinden tas jag tillbaka i tid och rum till en busstur i en annan värld innan allting förändrades.

”Men du kan väl gå ändå? Du är faktiskt bättre vän med Isabelle än jag är.”
Jag suckade och lutade huvudet mot fönstret. Bussens rörelser gick in i mitt inre och skapade en lätt sövande effekt.
”Nadja?”
”Mm?”
”Du kan ju gå själv?”
”Kanske.”
Li tystnade. Jag visste vilka tankar som rörde sig i hennes huvud; fastän hon själv aldrig ville festa ville hon inte att jag skulle gå själv, i rädsla för att jag och Isabelle skulle skapa egna minnen som hon inte fick vara med och dela. Eller var jag bara fördomsfull?
”Jag skulle gärna gå, vet du” fortsätter Li, ”men det känns liksom viktigt det här … Det var länge sedan jag och pappa gjorde någonting tillsammans.”
”Det är lugnt, det sa jag ju.”
”Det låter inte så på dig.”
Jag suckade igen, förhoppningsvis inte så högt att det hördes genom telefonen.
”Det är lugnt. Jag lovar. Jag måste sluta nu, bussen är snart framme.”
”Okej. Ha det bra.”
”Du också.”
Jag la på och vände blicken ut genom rutan. Det var april, vårmånaden, men vädergudarna envisades ändå med att hälla snö över oss, och låta den ligga. Överallt låg bortplogade högar av gråslaskig snö och grus som aldrig tycktes vilja smälta. Jag steg av på en hållplats nära centrum och efter några minuter var jag framme vid den gråmålade lägenhetsbyggnad som kallades mitt hem. På våning fem gick jag genom en dörr och möttes av ett kök som doftade mat.
”Jag är hemma!”
”Hej älskling! Hur var det i stan?”
”Bra. Jag hittade vad jag skulle.”
Jag satte mig vid köksbordet och snurrade ofokuserat en gaffel runt runt på bordet.
”Var är Nova?”
”Hon sa att hon skulle komma snart.”
Mamma ställde fram en ångande kastrull på bordet för att sedan återvända till spisen. Någonstans i våningen slog en dörr igen och en blond flicka kom in i köket. En lång, rosa/gulfärgad klänning prydde (trots årstiden) hennes kropp, tillsammans med ett par gråa raggsockar. När hon tog sig genom köket gjorde hon en slags piruett runt mamma, för att slutligen landa på stolen bredvid mig. Hon var alltid glad och full av liv, min syster. Jag har många gånger undrat hur hon orkade.
När vi satt vid bordet frågade mamma vad jag hade för planer för kvällen, skulle jag träffa Li och Isabelle som jag sagt igår? Jag svarade att det blev nog bara Isabelle och jag, och pappa började prata om hur han mött Lis pappa någon stans på vägen hem, men jag hörde inte riktigt på. Om någon frågade mig vid den tiden om jag var öppen mot mina föräldrar så svarade jag att ja, det var jag, men trots det berättade jag aldrig för mamma när jag var på fest någonstans. Jag intalade mig att det var väl inte så viktigt, jag skulle ju faktiskt träffa Isabelle som jag sagt, så jag ljög ju inte. Dessutom var jag inte ofta på fest, och när det väl hände var det inte som de fester man läste om i tidningen; hus invaderades, ägodelar gick sönder, folk hamnade på sjukhus med överdoser av alkohol i kroppen. Jag hade aldrig druckit. Jag gick inte på den sortens fester.
Kvart i åtta tog jag på mig ett par mörka jeans och en regnbågsfärgad topp och cyklade ner mot centrum. Precis som när jag tidigare suttit på bussen såg jag snö vart jag än vände blicken. Jag huttrade lite i den tunna jacka jag envisats med att ta på mig, men tröstade mig med att jag snart skulle vara inne i värmen och trängseln i Isabelles hus. Varken jag eller Isabelle bodde mitt i centrum (det centrum bestående av en skola och en mataffär), på varsin sida, i varsin lägenhet som såg ganska likadana ut. Det tog mig tio minuter att cykla dit, och när jag väl var där verkade det som om festen redan var igång. Tungt basfylld musik flöt ut från fönstret på andra våningen, blandat med röster från fler människor än jag räknat med, men jag reflekterade inte över det utan parkerade vid sidan av asfaltsvägen och gick in.

Del I

Ljudvågor rullar in över bruset av röster, träffar väggarna och slår mot mina tunga ögonlock, pressar fransarna tätare mot kinden. Osammanhängande tonarter letar sig febrilt fram i en dimma av halvfulla glas, halvfulla blickar och ihoptrasslade kroppar på en soffa. Deras hud nästlar sig liksom desperat in i varandras, försöker försvinna in i någonting lättare än samvetskval och vardag. Som högtalarna vibrerar i takt med att volymen höjs slår mitt huvud mot vägglisten min rygg krökt sig mot den senaste halvtimmen. Någon främmande blick drivs mot mig för att sedan försvinna vidare till nästa och det är okej, ikväll är det okej. De sista alkoholröda vindropparna samlas på botten när jag försiktigt skakar om mitt urdruckna glas. Ögonen är tunga, vill försvinna in i samma diffusa verklighet de på andra sidan rummet verkar uppleva, men kroppen är för trött och tankarna för lågmälda. Chanser flyger mot mig med hjälp av någons ögonkast men jag orkar inte, luften trycker som två fingrar mot tinningarna och pressar samman allting inuti.

Mina fötter försvinner trubbelfritt över trägolven, från rum till rum och någonstans mellan det låga taket och det bortdomnade lugnet känner jag luften från en dörrspringa ut mot natten och dess brutna löften. Småsten trycker sönder mina fotsteg men det känns inte, skorna är kvarglömda men allt är så okej och inte längre trycker luften mot mitt pannben, inte längre kvävs lungorna av syrebrist. Allting dunkar lägre och mer skingrat, tankarna bryts av någonstans på mitten. Varje ven i mig strävar efter någonting och kaoset har somnat i min hjärnbalk. Ingenting når längre in. Vinden sveper runt mina bara armar, de hänger längs sidorna när jag tar ett första steg ut över asfalten. Gatuljuset får fukten över vägen att skifta i gult och svart och tillvaron luktar bensindränkt regn. Allting dånar och jag hör inte ljuden, ser inte ljusblixtarna som i ultrarapid sticker mig i ögonvrån. Och det kraschar in i mig på ett tu tre, på ett tu tre bryts precis allting av på mitten, varje rörelse min hjärna försöker framkalla och varje pulsslag hjärtat försöker bulta fram. Det bryts av som ett skott i huvudet och kaoset kaoset kaoset uppstår på ett, tu, tre.